Mina rädslor

Jag är livrädd för spindlar, men de är inte livshotande.

Jag är räddast för att jag en dag ska komma hem och min bror, mamma eller pappa inte lever längre. Jag är rädd för att vad som helst skulle kunna hända, att jag vet om det så j*vla väl. Det är inte lätt att tänka på det, och för det mesta tänker jag heller inte på det. Men när jag väl tänker på hur det skulle vara utan min bror, jag kan börja gråta av det. Det är en av mina största rädslor.

Jag är så sjukt jäkla rädd att mitt liv kommer misslyckas, att jag blir hon med dåliga betyg, hon som aldrig lyckades i livet och bara slutade på gatan. Jag är så rädd att det ska vara så, att jag inte ska kunna klara mig så som jag vill, att jag inte ska kunna leva så som jag vill. Och ändå så tar skolan kål på mig, jag blir så trött. Men jag är så rädd att jag inte ska komma in på ett bra gymnasium. Jag är rädd att aldrig få en kille och så. Men det vet jag att jag kan få.

Jag är rädd egentligen för att förlora någon nära överhuvudtaget. Jag vill aldrig förlora någon och jag vet inte hur det känns, men det är förkrossande det vet jag. Det är allt jag vet, jag har aldrig varit med om det, men jag vet att en dag så kommer det hända mig också.

Jag är rädd att göra folk runt mig besvikna, att folk ska hata mig eller tycka att jag är ful. Det gör mig ganska tyst egentligen, jag står ju mest i bakgrunden, eftersom jag är rädd. Jag är rädd för det mesta egentligen.

Jag är rädd för mörkret, men bara när jag är själv.

Jag är rädd att när jag blir äldre inte kommer kunna berätta för mina barn hur bra jag gjorde från mig, hur bra jag lyckades och så. Eller hur duktig jag var i skolan, hur bra jag skötte allt.

Jag är rädd att inte orka stå upp längre, utan falla för grupptrycket. Jag vet, folk röker. Men jag röker inte, jag är glad för det men det är verkligen krävande av mig. Jag tror ändå att jag klarar av det.